Kroppsideal.


Jag tycker att det är svintråkigt att prata om kroppar för det finns ingen kropp som nånsin kommer vara perfekt. Dessutom - hur kul är det med "perfektion"? Jag själv är inte smal, strävar inte efter att vara smal. När jag var yngre trodde jag att jag var tvungen att vara det för att vara lycklig men det stämmer inte. Jag går upp mycket när jag är gravid & det "ramlar" inte av mig som för en del andra. Det krävs många månader av kämpande för att tappa dom kilona & jag hade nu efter Isis, inte lust med det. Jag ville bara ha det bra, må bra, äta gott & njuta av min bebis. Jag är inte smal nej, men jag mår bra. Med tonåring i huset & en till på väg att närma sig dom åldrarna känns det SÅ viktigt för mig att inte prata om varken vikt eller kropp här hemma. Det där möts dom av tillräckligt på varenda löpsedel ("tappa 5 kg på 1 vecka", "bli strandredo - tappa 2 kg direkt!") utanför affärerna, alla reklamfilmer, SÅ många filmer överhuvudtaget där alla populära tjejer är smala & dom lite korkade är större.
 
Nej fan, fuck you - låt våra kroppar vara. Tänk så fantastiska dom är istället! Som håller dig levande, tänk på alla organs funktion som hela tiden jobbar utan att du tänker på det. Kroppen skapar även liv! Föder fram livet. Helt otroligt är det! Så många år som slösas bort på dåligt självförtroende & att skämmas helt i onödan. Ska det verkligen vara så?
 
 
 

Tonåringar.


Precis som att folk kan ha åsikter kring hur man ska ta hand om sina små barn, finns det lika många som ska tycka & tänka om hur man ska hantera sina tonåringar. Tonåringar är unika individer, precis som mindre barn - tonåringar är dock mer komplexa, med hormoner som rusar & depressioner, ska hitta sig själva, kan vara manipulativa, argumentera för sin sak eller bara skita i vad man har för regler. Allt beror på tonåringen. Därför stör jag mig på att andra ska tycka & tänka. Min tonåring är inte som din tonåring. Min tonåring är inte som din 4-åring. Osv osv osv.
 
Dessutom har vi aldrig haft en tonåring & jag tror nog att vi lär oss något nytt varenda vecka. Jag tänker inte låta mig manipuleras, varken av stort eller smått & går jag med något förklarar jag vad som gäller. Jag är snabb med att ge konsekvenser pga dåligt uppförande/regler som inte respekteras m.m. Allt för att det alltid ska kännas att det "kanske inte var värt det". MEN jag är också snäll. Jag är sträng när jag är orolig. Jag var, precis som många andra, en tonåring som gick emot det mesta. Jag kan alla trick & jag vet när någon försöker manipulera mig. För det mesta är det dock bra, det var länge sen vi hade ett tonårsbråk. Det är mest lite suckar & "du tjatar" när jag ber henne ta upp disken som stått där nere i flera dagar. ;)
 
Någon som börjat vara extra dramatisk är blivande 11-åringen. Det kan skrikas & gråtas för småsaker. Men mellan bråken är det som att hon aldrig varit så arg. Aldrig får man andas ut, haha.
 
 
 
 

Han jobbar, jag är hemma - hur gör vi?


Kommentar: "Jag har själv ett barn och vi, jag och pappan planerar att jag ska vara hemma läääänge. Vi planerar även för syskon. Jag undrar om du skulle vilja göra ett inlägg om det? Hur har ni löst det med att du är hemma och din partner jobbar? Hur får ni det att gå ihop ekonomiskt? Hur delar ni på hushållet? Ja lite sådana saker. Vill ha tips och råd liksom."
 
Det är något av en återkommande fråga det där; hur får man det att gå ihop rent ekonomiskt? Jag kan ju bara svara för oss, vår familj, men vi har alltid levt såhär så vi har inget annat att jämföra med heller. När vi flyttade ihop var jag 17 år & hade alltså inget jobb & jag gick inte i skolan. K har alltid haft arbete & bil, jag fick underhåll tills jag blev myndig & det kom alltid före Ks lön, så då köpte vi alltid mat för underhållet & hans lön fick betala räkningarna. Hur som helst, jag vill inte redovisa vår ekonomi för hela världen men ja, vi har fortfarande K's lön, sen får alla med barn barnbidrag (& vi får flerbarnstillägg), det är bara att googla så ser ni vad man får totalt för 5 barn under 16 år. Jag har ingen föräldrapenning längre men jag brukar annars försöka dra ut på den & tar inte ut hela veckor. Den här gången var K pappaledig i 6 månader så jag skrev över dagar till honom - alltså räckte inte mina dagar jättelänge nu med Isis. Man får helt enkelt leva efter sin inkomst. Vi tar oss råd på sommarlovet att göra grejer. Sen gäller det att kunna tänka framåt.. inte bara månad per månad, utan se efter när det brukar vara mer/högre räkningar. Som nu i Jan & Feb brukar vi ha dyrare grejer att betala t.ex, så då får man förbereda inför det.
 
Sen hur vi delar på hushållet.. egentligen gör vi väl inte det så mycket. Jag är hemma dygnet runt i stort sett, så jag ser till att fixa allt under dagarna. Jag personligen skulle aldrig stå med dammsugaren i handen när han kom hem på kvällen & räcka över den. Klart som sjutton att det kan vara jättejobbigt att vara den som städar, tvättar, lagar mat, går på möten osv, men det är jobbigt att arbeta morgon till kväll också. Vi jobbar på varsitt håll ser jag det som. Jag kan ju inte vara den som är hemma, han jobbar OCH sköter hemmet. Då skulle jag känna mig oerhört elak & LAT. Det skulle inte funka att hålla efter om vi hela tiden skulle dela upp smågrejer. Jag gör det som jag ser behövs göras, samma på sommaren i trädgården. Han klipper gräset för jag vågar inte köra åkgräsklipparen, hehe. Så jag rensar ogräs & går med trimmern. Han målade om huset, det gjorde inte jag. Inte ett penseldrag. Han ordnar med bilen, med allt vad det innebär. Så det är kanske klassiskt uppdelat men det funkar för oss.
 
Så, svaret på frågorna är kort & gott: man får leva efter vad man får in - egentligen oavsett hur många barn man än må ha & hushållet får man dela upp till det som funkar i just sin familj. :)
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0