....en barnklädestokig sexbarnsmamma.

Möten: selektiv mutism.

Kategori: Vardagen

Men oj, 5 dagar sen jag bloggade sist?! Det var verkligen inte meningen. Det är svårt att blogga när det sker saker  som jag inte KAN eller FÅR skriva om. Jag får liksom slå knut på fingrarna för att inte göra fel. MEN det kommer, det blir bättre. Jag älskar att blogga men mest fokus blir på Instagram då det går lite snabbare. ;) Så kolla "mansondust" på IG om bloggen är lite tom då & då. :)
 
Annars då? Det har varit en rätt fullspäckad vecka hittills med bl.a möte ang. Seven igår med lärare & psykolog från BarnHab, som vi har några gånger per år. Pratar om hur allt går, framsteg osv. Så idag testade vi att ha ena läraren inne i klassrummet medans vi spelade in Seven på plattan som vanligt, han svarar på frågor, läser m.m. för att klara kunskapskraven. Läraren satt nere i ena hörnet & vi satt längst upp i mitten. Ändå rätt nära, kanske 3 meter ifrån. Han läste! Utan tvekan så började han att läsa det han skulle. Seven pratar fortfarande inte i skolan annars eller med sina vänner MEN ringer till min morfar bl.a & pratar, babblar med syskons kompisar osv. Det är lite snurrigt men sån är Seven. :) Det går sakta men säkert framåt. Små, små steg utan krav, annars låser det sig.
 
Nästa möte blir i slutet av Aug, det ska börja en ny lärare tyvärr & denne behöver såklart informeras om allt vi pratat om vid tidigare mötena om hur han ska bemötas & så. Typiskt att det återigen blir en ny, det var det förra Augusti också. Men det är två lärare & den ena är i alla fall samma, det är skönt.
 
 

KOMMENTARER:

  • Charlotte säger:
    2017-06-01 | 15:07:57

    Selektiv mutism måste ju vara otroligt frustrerande? Eller? Jag har läst en del om det och upplever att många har svårt för just det där att inte "pressa" barnen till att prata, det ger ju motsatt effekt men samtidigt kan jag förstå att man blir frustrerad när man vet att de kan prata och att de gör det vid vissa tillfällen/med vissa personer men inte med alla.... Upplever du frustration? Alltså, det är ju absolut inte hans fel men samtidigt kan man ju bli frustrerad ändå....

    Svar: Det kan kännas frustrerande när det verkligen är så olika, pratar med vissa & inte alls där det verkligen behövs (skola & klasskompisar). MEN det var faktiskt MER frustrerande innan vi fick hjälp & möten osv. Innan vi visste vad det var, jag jagade psykologer, specialpedagoger, bup etc & folk mest lallade runt & fokuserade så hårt på hans språkstörning (som är borta nu). Jag fick hela tiden påpeka att "Men han PRATAR JU INTE MED ANDRA - varför ska han öva på uttal i tystnad?". När han var så pass liten att han var på dagis så var det en stor frustration när han inte sa något. Men NU är jag inte frustrerad längre. Jag har accepterat att såhär är det & jag känner inte Seven på ett annat sätt, han har varit såhär sen han skulle börja prata & alltid tystnade när vi gick ut. Jag hade antagligen tyckte att det var jobbigare om han var tyst hemma också men jag ser honom ju nästan alltid när han babblar, det är mest skolan & kompisar som får uppleva hans tystnad.
    Cim von Wowern

Kommentera inlägget här:

RSS 2.0