Just nu gråter jag väldigt lätt. Alla hormoner i kroppen gör mig jättekänslig. Annars är jag inte alls sån, snarare tvärtom. Men nu får jag lätt tårar i ögonen när jag läser om saker. Hur som helst.. Igår var Seven på bibblan med en kompis. Man kan låna en dator där för att sitta & spela en stund, men för att boka en måste man ha en egen kod som man ber om. Seven ville ha en kod för att själv kunna boka tid så han smsade mig om han fick skaffa det. Jag funderade först på hur han skulle lösa det iom att han har selektiv mutism, men jag sa såklart Ja & väntade på att höra hur det gick. Efter en stund skickade han koden till mig så det hade han ju lyckats ordna på egen hand. Jag blev nyfiken & frågade hur han hade frågat efter den, om han pratade eller skrev på en lapp. Han svarade att han hade pratat. Jag berömde honom & sen började jag gråta. Alltså inget fint litet gråt utan storbölade.

 

Det är så stort & modigt. Han som alltid varit tyst & jag har fått prata åt honom. Gör fortfarande, han pratar inte med sina vänner eller i skolan. Men personalen på bibblan, där vågade han. Jag är så stolt!