Förlossningen.
Kategori: Graviditet, Vardagen
Det känns inte alls som att det bara är knappt tre dygn sen vår bebis kom. Många har dock frågat om en förlossningsberättelse kommer upp & det är väl lika bra att knåpa ihop en medans minnet är någelunda färskt.
I fredags (22/12) åkte jag in tidigt till sjukhuset. För att hinna lämna barnen hos farmorn innan jag hade tid bl.a. Jag hade knappt sovit under natten för jag var så nervös. Det verkar vara standard att få vänta extra på läkare för sist väntade jag 50 min efter avsatt tid & denna gång blev det en hel timme. 09:15 kom läkaren äntligen, då hade jag kramp i rumpan av allt sittande. ;) Jag skulle precis chansa på att hinna kissa men hann bli uppropad. Blev glad av att se att denna läkare har gjort ultraljud på mig förr, med Isis & denna lilla. Jag slapp träffa idiotläkaren igen alltså.
Vi gick in i ett undersökningsrum & pratade. Hon kände sen hur tappen var & hur bebisen låg. Hon kollade med ultraljud så att huvudet var neråt. Läkaren frågade om jag var inställd på igångsättning & jag sa ja. Att jag har ordnat barnvakt & har med en väska. Vi pratade lite olika metoder för igångsättning, ballong eller hål på hinnorna. Jag blev rädd & ville nog testa ballong först. Läkaren sa att hon skulle kika efter sedan, om det skulle funka eller om den mest skulle trilla ut direkt. Eftersom att jag var kissnödig låg huvudet lite högt pga blåsan, så hon sa att jag får gå & kissa så kommer det personal från förlossningen & hämtar mig sen. Det kom två stycken & sa att dom hade fastnat i mina journaler & det lät som att dom tyckte att det skulle bli spännande detta, haha. Dom var verkligen jättefina & lyssnade på allt jag sa. Jag fick ett rum & bytte om. Läkaren kom in & undersökte mig igen. Nu hade huvudet sjunkit ner & hon sa att bebisen är fixerad. Jag blev jätteförvånad då bara mitt första barn hunnit fixera sig. Ca 3 cm öppen har jag för mig att hon sa & därmed sa hon att en ballong inte skulle göra nån nytta utan ramla ut. Hon föreslog att ta hinnorna. Jag oroade mig över att det skulle gå för snabbt men eftersom att kroppen inte spontant orsakat det själv kan det gå lugnare till, så jag sa ok. Ena sköterskan lyckades efter några försök (kl 10:30) få till en vattenavgång & jag låg kvar en stund. Det kändes lugnt så jag reste mig efter en stund. Inget särskilt tryck neråt, jag blev lättad.
Vi gick igenom mitt förlossningsbrev & det var inga konstigheter tyckte dom. Jag fick en sån där gåstol att hänga på & gå runt med, lite lunch & så trådlöst CTG som satt på hela tiden. Jag kände först bara sammandragningar & ingen värk alls. Jag stod upp nästan hela tiden för att slippa värkstimulerandra dropp mot kvällen. Det blev sakta, sakta lite mer kraft i sammandragningarna som kändes som molande. Vid 12 fick jag stanna upp & andas igenom dom men jag tycker inte att det var jobbigt. Det kom ca 4 sådana på 10 min & höll i sig i ca 15 sek.
Vid 13:30 började det göra rätt ont men jag kämpade på lite till. Ca 13:45 ringde jag om lustgas efter att ha haft en värk som gjorde mig snurrig. Barnmorskan frågade om vi skulle kolla hur jag öppnat mig, eftersom hon läst i brevet att jag ber om lustgas när det närmar sig... Hon kikade & sa "5 cm". Jag låg kvar & började andas rätt panikartat i lustgasmasken & dom värkarna kom väldigt tätt direkt. BM frågade om det tryckte på & försökte övertala mig att göra det. Hon hörde på mig att jag jrystade & hon drog på förklädet. Jag fick värk på värk, det är hemskt då man inte får en paus utan värken går in i en ny utan att klinga av mellan. Jag sög i mig lustgas så det tjöt i öronen. Att känna det där trycket & veta att man MÅSTE gå igenom det som kommer... Det är ett trauma varje gång. Jag skrek medans huvudet kom ut, tänkte att nu kan det inte bli värre... & jag skrek minst lika mycket när kroppen kom ut.
Poff - var en lillasyster född! Kl 14:07, 3880 gram & 51 cm i v. 37+5.
Anonym säger:
Ja... finns väl inget värre än att krysta ut huvudet... Och inget bättre än att få upp bebis på bröstet... 😊 låter ändå som en väldigt bra och trygg förlossning där de verkligen lyssnade de verkligen lyssnade på dig. Hur tycker k det är? Är han lugn eller blir han nervös?
Jenny Lindgren säger:
Åh lilla pluttan då 😍. Lite som en mix mellan Isis & Ninja- med drag av Oxy 😊
Anonym säger:
Fantastiskt! Var du ensam under förlossningen?
Anonym säger:
Läste att inte k var med, vad kom det sig? Jobbade han eller var han hemma och passade de andra? Känner han nu när det är 6e gången att det inte är lika viktigt att vara med på just den? Hur tar Isis att få konkurens om uppmärksamheten och inte längre vara minst? ☺
Anonym säger:
okej jag förstår, alla gör som man vill jag vara bara nyfien på varför, men huvudsaken är ju att du känner att det var rätt. :)
Anonym säger:
Jag tror det är för att det nog inte är så vanligt då jag tror att de flesta pappor gör allt för att kunna vara med. Det är ju en sån himla stor och häftig händelse, min man hade inte missat det för något i världen.
Jag förstår mer dig som kunde tänka dig att göra det ensam, än honom som kunde tänka sig att missa det. Men jag hade inte velat göra det utan min man heller.
Jag har 3 helsyskon och min pappa var inte med på mina 3 syskons förlossningar, bara på min. Har alltid tyckt det varit så konstigt. Att han inte var med. Min mamma har väl inte lidit av det, hon har alltid varit rätt självständig... Så hon har aldrig pratat negativt om det direkt. Hon har bara tagit taxi/ambulans in och fött. Men med mig erbjöd en vän till dem att vara barnvakt så pappa följde med.
Men i ert fall är ju du ok med det och även han och det är ju huvudsaken. Jag hade aldrig varit ok med att min man jobbade istället för att vara med på förlossningen, men han hade heller aldrig tänkt tanken att göra det ;)
Vilandra säger:
Tack för att du berättar, var ju sjukligt nyfiken på hur det gick till 😉 Och blir glad över att läsa att du fick så bra personal och inte fler rövhattsläkare! Låter som du fick allt som du ville ❤
Victoria säger:
Grattis till ännu ett fint barn! Underbart med många barn ju 😊 Hur tar Isis det att hon har fått ett småsyskon?